Titus spalt i byatidningen Av och An nr 19
Vi har varit med på springtävling i Avan, Hultet Runt. Det var många som tävlade, Elliot och jag räknade benen och dividerade med två. Det blev ungefär 85. Att vi skulle vinna var utsiktslöst, eftersom vi skulle släpa på husse, så vi fick sikta in oss på att komma sist. Det är något som kräver list och taktisk planering.
Det började bra, vi gömde oss bakom Sportklubbens försäljningsvagn tills alla hade kommit iväg. De som gick strax före oss, två tanter med barnvagnar och en vovve, såg mycket snopna ut när de fick se oss. De hade väl också tänkt komma sist. Läget var under kontroll. När vi kommit in på Betvägen blev det ganska lerigt och tanterna fick svårt att skjuta vagnarna, så de gjorde sig beredda att vända. Vi passerade glatt vinkande.
Grundlurade! När vi sedan vände oss om gick de efter oss, de hade inte alls vänt. Om vi saktade farten så gjorde de samma sak, om vi stod still, så stod de still. Läget var svårartat. Fast det löste sig på ett oväntat (ja, kanske ändå inte) sätt. I Bränslan blev husse kissnödig, så vi var tvungna att gå ut i skogen och då passerade de andra intet ont anande förbi. Sedan hade vi stenkoll och bevakade placeringen ända in i mål. Lina och Johanna, som arrangerade tävlingen, ropade i en högtalare att vi (äntligen) kom. Själv vann jag ett pris för att det stod 14 på min nummerlapp.
Titus |